Tradition, addition
Så som vi har övat i flera veckor...o så var det äntligen dax...LUCIAFIRANDE för föräldrarna. Innan det var dax o tåga in slutade ljus att lysa, tomtemössan satt på sné och någon ramlade. Alla var så nervösa.
Låtarna satt som smäck och allt klaffade. Barn är ju barn...några började gråta när de såg mamma o pappa sitta där i publiken, någon kliade sig i huvudet då glittret gjorde sig påmint, kameror som blixtrade (Anna le o se glad ut tänkte jag), filmkameror som filmade, någon klappade i händerna en annan stoppade tärnljuset i munnen. Några fula miner kom garanterat med på filmremsan. O hur ska man göra när man håller i ett tärnljus o man ska göra rörelser samtidigt? Inte lätt det här...
När det var tid för uttåg så jobbade jag frenetiskt med att inte gå sist ut....ja för vad skulle det innebära?..Jo att min ljuva sångröst skulle höras sist...haha hur skulle det låta?...phu..jag lyckades!!!
När allt var klart gjorde vi raketen o ett glädjetjut infann sig!!!! VI KLARADE DET!!!
Sen var det korv o fika som gällde o massa tjo o stim....Alla var uppspelta till max.
Efteråt känns det som jaha o här har vi övat o övat o nu är det över.....Skönt tyckte personalstyrkan i alla fall...
Men till nästa år igen kommer han vår gamle vän för det har han lovat...
/Anna
Haha.. vad är det här för rolig blogg Angelica? Har du lagt ner din andra totalt nu! :P
